missionsförsamling till Minsk för att på plats fortsätta planerna
för lägret 2011 tillsammans med Borovljanyförsamlingen.
Här följer Jakobs redogörelse för resan.
Storstadstrafik i Baltikum. Foto: Jakob Ihfongård.
Resan till Vitryssland och Minsk började tidigt på fredagmorgonen, så tidigt att det fortfarande var natt. Tidigast av alla började Bernt, som åkte från Sala vid tvåtiden. Efter en sväng förbi Harbo där han hämtade Soe kom han till Stockholm vid fyra-halv fem och plockade upp Margareta och Jakob.
Framme i Skavsta fick Margareta sitt efterlängtade kaffe och vi kunde utan problem gå ombord på flyget som skulle föra oss till Riga. En timme senare (men två timmar lokal tid) landade vi. Eftersom ingen av oss hade något incheckat bagage gick det snabbt att ta oss ut. Däremot visade det sig att hyrbilsföretaget vi anlitat inte höll till på flygplatsen, och vi fick ringa efter dem. Medan vi väntade åt vi en andra frukost.
Efter att ha fyllt i alla papper för hyrbilen gav vi oss av genom Lettland och Litauen. Vi stannade och åt "pancakes with meat" på en litauisk vägkrog, vilket var mycket godare än det låter. Vid fyra var vi framme vid gränsen. Då stod Oleg redan på andra sidan och väntade.
Kö till gränspassagen. Foto: Soe Ifongård
Vi lämnade vår bil vid en bensinstation och gick. Att ta sig förbi den litauiska gränsstationen gick fort. Efter en promenad genom ingenmansland kom vi till vår första vitryska tullare, en kvinna i militära kläder som gav oss två lappar, en som vi själva skulle fylla i (i två exemplar) och en som hon fyllt i åt oss. Vi gick vidare.
Den första av oss visade sina handlingar i luckan i tullhuset, men fick snabbt tillbaka dem med instruktioner på ryska som ingen av oss förstod. Men tydligen skulle vi över på andra sidan. Där hittade vi en lucka för att köpa försäkringar, som vi tydligen behövde för att få komma in i landet. Allt stod förstås på ryska, men med hjälp av en engelskspråkig reseledare och resenär från en passerande buss fick vi veta vad som gällde. Försäkringen kostade tre dollar var för de två dagar vi skulle vara i landet, så inga stora pengar.
Med försäkringspappren i handen återvände vi till den första luckan. Nu gick det bättre, och bortsett från att vi fick order att skriva något (ingen av oss förstod riktigt vad, men kanske vår autograf) på en ruta i en av lapparna kom vi genom utan problem. Tullaren tog den ena exemplaret av vår imigrationslapp och vi skickades vidare till nästa station. Där blev vi av med ytterligare en lapp, den som vi fick när vi kom in på tullområdet.
Och så var vi igenom. En storvinkande Oleg mötte oss och kramkalas utbröt. "Nu känner vi oss trygga igen när vi är med dig", sa Margareta. Efter att ha tackat Gud för att allt gått så smidigt och bett att han skulle vaka över oss under vårt besök och under resan till Minsk, begav vi oss av med Olegs bil.
Gränspassagen tog ungefär en och en halv timme, varav större delen av tiden gick åt till att promenera eller att stå i kö.
Under bilresan till Minsk kunde vi konstatera att Oleg blivit bättre på engelska sedan vi träffade honom sist, och det gick förhållandevis bra att kommunicera. Margareta och Jakob fick se Minsk för första gången. Klockan var mycket och vi var hungriga, så färden gick direkt till det kristna hotell (drivet av rysk-ortodoxa kyrkan) där vi skulle bo.
Hotellet var väldigt vackert. Vägen dit var gropig. Någon typ av kristen konferens ägde rum när vi kom dit, och vi fick gå igenom en samling vitryssar varje gång vi skulle till och från våra rum. De tystnade när vi kom och skrattade när vi passerat. En god måltid med typisk vitrysk mat följde och vi diskuterade möjligheten att ha lägret 2011 på det här hotellet, vilket kändes som en väldigt bra lösning.
Efter middagen lämnade Oleg oss, men diskussionen fortsatte till sent på kvällen.
Två pastorer diskuterar i vårt hotellrum. Foto: Soe Ifongård
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar